Förr ville jag absolut gifta mej, jag skulle gifta mej när jag var 20, sedan skulle jag ha barn innan jag var 25, det var mina krav på livet.
Nu tror jag aldrig jag kommer gifta mej, vad är det för mening med det egentligen?
Jag tror ändå inte på livslånga förhållanden så det skulle bara vara onödigt, jag känner mej själv & jag blir leds på mina förhållanden efter 2 år ungefär.
Vissa kan säkert leva hela livet men jag har svårt att tro att man har ngn passion i sitt förhållande efter 10 år, eller ens efter 5 år...
Men det är väl för att kärleken & passionen i mina egna förhållanden tar slut snabbt.
Endel experter tycker att alla ger upp för lätt & inte arbetar på sina förhållanden, men jag anser att ett förhållande som man måste anstränga sig i, att arbeta med det, är dömt att misslyckas.
Ett förhållande ska automatiskt innehålla kärlek & kemi, det ska inte vara ett tvång.
När jag ser olika program på tv om par som får hjälp av experter tycker jag bara synd om dem, de fördröjer den där "göra slut" grejen ännu längre, när de hade kunnat vara fria & få chansen att hitta en ny & uppleva den där riktiga kärleken, inte bara en vänskap eller att vara ihop "för att".
Andra experter menar att vi människor inte är gjorda för att bara vara ed en person, att vi borde ha flera stycken partners samtidigt, & jag tror det är sant för många, annars skulle väl inte otrohet finnas tex.
Jag tycker inte folk ska slösa bort flera år av sitt liv på förhållanden där allt verkligen inte känns bra, man lever bara ett liv & då ska man ta chansen att hitta den bäste, inte bara näst bästa.
Sedan tror jag, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, att det inte alltid håller med "den bästa" heller, så då får man nöja sig med ngt annat.
Man kan iofs välja att leva ensam resten av livet, för det kanske inte är rätt att vara ihop med en person man vet att man inte skulle ha valt om " den bäste" fanns, men det skulle ju oxå vara att straffa sig själv.
Då skulle folk vara bittra resten av livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar